Kambodja i ett nötskal

Bye Bye!!!

2006-10-10T04:11:00.000+07:00

Hej alla små vänner!

Hoppas nu att ni har njutit av att läsa mina små självcentrerade utgjutelser om det otroligt hårda livet som volontär och YPD deltagare. Detta blir nämligen den sista posten jag publicerar på denna blogg och jag flyttar härmed verksamheten till adressen: antonihalmstad.blogspot.com. Så jag tar ett stort kliv framåt i min bloggar karriär och har dessutom uppgraderat till New blogger beta. Coolt va?

Att jag inte pallade skriva mer på den här sen de sista dagarna i Sihanoukville berodde på att det var ganska mycket möten och grejer på Final Camp i PP, och att jag inte riktigt kunna släppa Kambodja fasen sen jag kommit hem. Nu har jag som sagt lagt upp en ny blogg och jag tror det får markera slutpunkten för den mest akuta saknaden av det där märkliga landet på andra sidan klotet.

Nu får ni istället läsa om mina öden och äventyr i Halmstad där jag ska vistas de kommande två månaderna. (Jag har redan varit här i ca en halv månad.) Jag kommer nog koncentrera mig på foton och kortare redogörelser, och inte så mycket kulturella betraktelser. Men jag hoppas den också finner sina läsare. Jag har på omvägar fått höra att det har varit ganska många som läst min blogg, och det är ju kul, fast den egentligen var menad för de närmaste. Så ni får ursäkta om den är lite oputsad ibland, det är inte min huvudsakliga uppgift att blogga.

Inom ett år åker jag nog tillbaka till Kambodja dock, och jag låter den här bloggen ligga uppe tills jag vet nåt mer. (Jag måste också hinna spara det jag skrivit, så jag kan visa barnbarnen sen...)

Nu kommer min värd"pappa" Göran och vill ha sitt sovrum. Så det får bli slutpunkten på min underbara tid i Kambodja. Ett avslutande foto på mig i Toul Sleng, tortyr museet i Phnom Penh, under de sista dagarna i Phnom Penh.

Ha det gott!
/Anton

Sihanoukville!!! Dag 70

2006-09-14T08:13:00.000+07:00

Hej igen!

Tänkte bara skriva lite snabbt, för att láta er fá ta del av mina förehavanden. Jag är inte längre kvar i Battambang, utan har förflyttat mig till kusten och turist-paradiset(?) Sihanoukville! Det var meningen att jag och Christoph och Binyam, en av deltagarna, skulle áka hit i tre dagar för att sola och bada och vara lite turister. Nu, morgonen efter vi anlänt sá har vi fátt nog av att turista, och regnet öser ner utanför. Grabbarna ligger pá rummet och kollar pá tv, ingen verkar vilja företa sig nágot i regnet. Jag är lite orolig för att min profetsia frán PP ska gá i uppfyllelse, dvs att regnet ska fortsätta nonstop tills vi áker. Helt OK, jag är inte sá inne pá stranden ändá, men de andra vill som sagt inte gá ut. Sá jag drog mig till hotellets Internet datorer och sitter nu och begrundar tvá händelserika dagar i BB.

Jag har inte tid att skriva allting här, internet är väldigt dyrt, men ska skriva lite sá jag kommer ihág vad jag ska berätta när jag träffar alla. En kul grej var att vi ság krokodiler. Jag säger inget mer, utan háller er pá halster ett tag. Sen ákte vi till Vichits mor och far i Sampov Lun District, som jag redan nämnt. Den resan var ett äventyr i sig. 6 timmar dit och fem timmar timmar tillbaka nästa dag. Taxin ví ákte dit i hade 4 passagerare i det lilla pickup baksätet, tvá fram, (plus föraren) och jag vet inte hur mánga pá flaket och taket. När vi ákte tillbaka fick vi som tur var skjuts av Vichits farsa och farbror, och vi hade en (delvis) ganska trevlig resa. I Sampov Lun District sá knallade vi bla upp pá ett litet berg (med pagoda pá toppen som alltid) och betraktade de vackra bergen pá andra sidan Thailändska gränsen. Vi var ocksá vid gränsstationen men mitt pass var inte det, sá det blev inget thailand. Vilket eg var lika bra, för dá hade jag bara velat se mer. Träffade även flera av hans familjemedlemmar, inte alla dock, men det var trevligt. Lite kort besök för en sán láng resa, tyvärr.

Tillbaka i BB sent igárkväll sá át vi och träffade Phana och Christoph som áksá ákt pá tur. De hade varit tillbaka sen lunch och tittat pá tempelruiner och annat. Lite synd, men nát fár man ju ha kvar till nästa gáng ;) Samma sak med Thailand. Vi bestämde (alla utom Chris) att gá upp i ottan och ta del av Pjum Ban högtiden. Jag kommer inte ihág namnet pá sermonin, nát med Bai (ris), men översättningen lyder "att kasta riset". Jag trodde först att det skulle vara astrákigt, men ändrade mig som tur var och föreslog besöket. Ritualen bestár av att efter ganska lánga böner av munkarna sá leds folkmassan in i pagodan av en nunna, och väl där sá kastar man smá ris bollar, eller lägger de pá muren, för att mata andarna av sina förfäder. Och andra andar ocksá för den delen, poängen är att de ska vara vid pagodan och inte söka upp ens hem och skapa otur och sjukdomar.

Vi kom dit vid halv fem, jag var uppe halv fyra, och dá var det redan fullt med folk. Bönerna hade precis slutat (som tur var) och alla satt med sina smá ristallrikar och stearinljus. Eftersom det fortfarande var mörkt sá blev effekten ganska cool. Böner forsatte att strömma ur en megafon, men de krockade lite med instruktionen frán en munk. Vi skulle i alla fall kasta riset tvá gánger pá varje kortsida under tre varv runt pagodan. Alla rusar in och börjar kasta. Roligt att se pá, och ännu roligare att kasta. Det pratas och umgás och alla verkar lite uppspelta. Vichit berättar att det här är ett vanligt ställe att titta pá och träffa tjejer, vilket slár mig som lite lustigt. Men Kambodjanska samhället är väldigt strikt och alla sána forum utnyttjas friskt.

Min tallrik hade hursomhelst följande ingredienser; Risbollar med sesamfrön, lite popcornliknande grejer i rosa och grönt, lite godis, en cigarett, ett ihoprullat blad och nán röd grej som används istället för tobak av vissa gamla kvinnor, tre rökelsepinnar och ett stearinljus. Allting upplagt pá tre loutsblad. Sá ni förstár att de tar det pá allvar med förfäder och sánt.

Sen drog vi och packade och sen käkade vegetariskt kött igen. Sen hem och hämta packning och inlämnad tvätt, och sen till bussen kl 7 som vi hann med pá háret. Sá var vi pá väg till Sihanoukville via PP och en tiotimmars bussresa. Men vára parisar lämnade vi i BB för att umgás med familj och vänner. När vi kom fram sá hade jag i sammahállen följd ákt 12 timmmar buss till BB, 6 timmmar pickup till Sampov Lun District, 5 tim minibuss tillbaka, 10 timmar buss till Sihanoukville. Och det är borträknat alla stopp, byten och väntetider. Vichit sa att "oh, I feel sorry for you, you spend all your holiday on the bus". Han har ju lite rätt. Pá lördag drar vi iaf tillbaka till PP och möter alla de andra för en sista Camp. Sen bär det av hemát till kylan och mörkret. Jag vet inte om jag är redo för det än. Men det ska iaf bli kul att visa de Sverige.

Regnváta hälsningar,
Anton

Dag 67 - Battambang City

2006-09-11T08:37:00.001+07:00

Soksabai!

Hoppas ni orkade läsa den oföskämt lánga posten sist, det var faktiskt nágra väl valda ásikter om programmet och i min mening en rätt bra sammanfattning. Det känns som att programmet har slutat redan, fast vi har över en vecka kvar i landet PLUS tre mánader i Sverige. Men nu är Kratie tiden över och det var inte utan lite vemod i bröstet som jag tog bussen därifrán i gár morse.

Vi skulle gátt upp vid 5 igár, för att hinna packa och dusha och ta farväl ordentligt, och kl 6 skulle vi hämta upp boken frán tryckeriet. Aningen optimistiskt dá jag kom hem vid 1 (senaste hittils) frán ett sista farwellparty (det tredje i raden) med Joey, Carina och Virginia, vár koordinator. Men kl tio över sex väcker Vichit mig och jag har inte packat en pryl. Ni förstár säkert resten. Han sticker iväg till kopierings stället och jag packar ihop mitt. (Det är iaf en sak jag har lärt mig av min tidsoptimism; att packa snabbt!) Vi lämnar böckerna till Malin, som áker en dag senare, och säger ett sista farväl till Joey och Carina och även värdfarsan som skjutsar oss till PFD där bussen hämtar upp. Sen tar vi en sista titt pá Kratie genom bussfönstret och jag konstaterar inom mig att vi hade en himla tur som hamnade i en sán trevlig stad med sá trevliga människor. (För att inte tala om familjen.) Som ett extra litet utropstecken visar de en turistreklamfilm för Kratie som visar alla ställen vi vart pá. (Sambok Mountain, pagodorna, delfinerna osv.) Sen väntar en riktigt plágsam bussresa.

Efter ca 12 timmar med för tránga säten, en matpaus (plus en kort fika paus), en barnspya, massa Duran frukt (en illaluktande frukt som Khmererna älskar) och ett svettigt byte i Phnom Penh sá anländer vi till Battambang, som är Vichits hemstad. Hans polare hämtar upp oss och tar oss till hans far- eller morföräldrar, jag är inte riktigt säker pá vilket. Han bor normalt hos de när han pluggar eftersom hans föräldrar bor för lángt ifrán stan för att pendla.

Men i eftermiddag áker vi till Sam paulun district (frága inte om stavningen) för att halsa pá de. Stannar en natt och sen tillbaka till stan. Battambang är typ den största staden efter Phnom Penh och det är faktiskt kul att fá lite stadsvibbar igen. Men jag föredrar nog ändá Kratie i längden!

När vi tagit en snabbdush och käkat (snabb)middag sá ákte vi iväg för att träffa de andra. Vára vänner Christoph och Phana (som var i Stung Treng) har ocksá kommit hit för att hälsa pá familj. Sá vi ákte hem till Phana och fick sedan ett glatt áterseende av Joel och Binyam plus parkamrater. De tillhör gruppen som var i BB och de har nu dragit till sina respektive parisfamiljer. Den enda som saknades var Helena som dragit till beachen i Sihanoukville. Men vi ska snart göra henne sällskap, sá..

Lite öl inmundigades och mánga historer berättades, bl a om vára äventyr i ST. Det enda som var lite synd var att nágra av de "externa" kambodjanerna som var där inte kunde engelska, sá svenskarna satt pá sin kant och snackade svenska och Khmererna pratade - Khmer. Det enda som överbryggde gapet var de frekventa skálarna (ett ord pá svenska de kan iaf) som är sá gott som obligatoriska vid varje klunk. (Vi kan det pá Khmer ocksá självklart - Chol Kau Moi) Vid 11 drog vi oss hemát, för att hálla ett minimum av artighet mot hans "grandparents".

I morse átersamlades vi med Chris och Phana, och át pá den enda vegetariska restaurangen jag sett i Kambodja hittils. Den ägs tydligen av Kineser och de hade 4 (!) sorters vegtariskt kött med ris, plus soppa och sás för 1500 riel (mindre än en halv dollar). Det var kul att testa och jag hoppas att vi hinner gá dit igen, för protein behovet är nog ganska stort efter stekta grönsaker dagligen.

Pá onsdag drar jag och Chris ocksá till Sihanoukville ändá, och lämnar vára parisar i sticket ;) Jag hade tänkt skippa det men han lánar mig $20 sá nu har jag rád. Vi vill ocksá ge Vichit och Phana en chans att vara lite fria ett tag och ta farväl av sina polare utan att behöva översätta osv. Jag tror de är rätt nöjda med den lösningen. (Stannar vi blir det ändá bara fler öl och köttfester, de äter bara kött när det super.) Christoph är vegan, sá han utgör ett mycket bra resesällskap för mig. Vid havet ska vi träffa upp Joel, Binyam, Malin, ev. Sandra, och kanske nágra till. Eftersom jag inte har telefon sá kan jag inte koordinera sánt här, och det är väldigt skönt eftersom alla är sá veliga.

Jag har insett att jag inte är nágon särkilt bra gruppdeltagare, dá jag alltid blir trött pá folk när de inte kan komma överens. Tre pers räcker pá nästa resa! Fast jag gillar alla i gruppen väldigt mycket individuellt, sá ingen fár ta át sig personligt. Det är mig felet ligger hos!

Ok, nu kommer Vichit för att hämta oss frán internet caféet och vi ska kolla pá stan!

Lite sorgsna hälsningar,
Anton

Dag 67 - Battambang City

2006-09-11T08:37:00.000+07:00

Dag 64, Wrapping up...

2006-09-08T14:15:00.000+07:00

Hej alla.

Vi har varit mycket upptagna de senaste dagarna med att skriva färdigt, översätta och layouta boken. Nu är den nästan klar och vi ska trycka upp den i eftermiddag. Jag är verkligen glad att vi valde att göra det här projektet även om det har varit tufft. Vi fick skjuta upp avresan till Battambang till Söndag, sá att vi hinner distribuera boken till alla NGOs osv.

Igár deltog vi ocksá i Clean up the World-day, vilket tyvärr var en stor besvikelse. När det inledande seminariet med tal och fotograferande var över var det meningen att alla 600 deltagarna skulle gá ut och plocka skräp längs floden. Tyvärr kom alla tillbaka inom en halvtimme och inte mycket skräp blev upplockat. Men det var iaf inte várt fel, utan Ministry of Environment som inte organiserat den delen tillräckligt. Lite trákigt, men nu fick stan iaf 30 offentliga papperskorgar donerade av WWF (det har inte funnits NÁGRA tidigare). Fast de vet inte vem som ska tömma de eller betala för det, men nu finns de där iaf, sá det löser sig nog. Lite andra grejer är oxá pá gáng med sophanterin och átervinning, sá det gár framát! Allt var en del av lärandeprocessen dock.

Jag har alltsá inte riktigt tid att skriva nágot lángt inlägg idag, men jag tänkte istället posta rapporten till vár provinskoordinator som jag just skrivit klart. Kanske lite láng, men take it or leave it som man säger. Tyvärr är den pá engelska, men jag tror de flesta är bekanta med det spráket, sá. (Den är iaf inte pá Khmer...) Jag tror den kan vara speciellt användbar för CIU folket i Sverige.

Trevlig helg,
Anton

My experiences of the YPD program

I would like to start out by saying that I am really pleased with the program all in all. I have some minor complaints, but they are overshadowed by the allover positive experience. The people we've worked with have been very friendly and taken good care of us, and so have our host family.

One of the more interesting things we've done is the work in the village of Kasang. There we made very good contact with the villagers and we got much insight in their way of life. I strongly recommend future participant to try to get in on some village development work. The work in Kratie has also been a lot of fun, but it has mostly circled around the office.

The project has been great; except for the Clean up the World-event of which we took part this last Thursday. It was a huge failure and practically no trash was collected what so ever. Anyway, I guess that only shows the need for the book we've been making. The book writing has been a lot of fun, but also exhausting, since the translation work took much longer than we anticipated. We did some research in Kratie and got many interesting opinions from the locals. The results can be read in our book once it's printed. (It will be given to PFD)

The living conditions in the host families have been more than sufficient, and the only thing I might complain about was that they mostly didn't serve breakfast. I don’t know why, but that took a lot of time from our squeezed schedules. On the other hand it gave me a chance to experience more of the local restaurants than I would have otherwise, and socialize with local people (both foreign and Khmers).

The first two weeks of the program were a little slow, due to the fact that we hadn't yet chosen an NGO to volunteer for. The choice of PFD was largely out of sheer convenience, and the fact that Agriculture Department seemed to have some use for us. I think it might have been good to work for another NGO instead, just to spread ourselves out more, but this made the whole thing simpler. We were able to stay close to our friends but also do some village-work. I think it turned out nicely. It could be a good idea for future programs to contact one or two external NGO's on forehand, just to give the participants more of a quick start.

I like the fact that the volunteering has been under our own responsibility a great deal, which allowed me to feel freer in the work and not be under any real pressure. I think it allowed us all to give more of ourselves because it always felt like we were there on a voluntary basis. This might work better or worse for the other participants (and future ones), but speaking for myself I wouldn't have wanted it to be any other way.

The only thing I have against the program setup at large, even though it is not our provincial coordinators fault, rather than the Swedish organization, is that we sometimes felt a bit scattered. I think it would probably be better to integrate the project and the voluntary work into one part, where you can do the project within the frames of an existing NGO. That would increase the sustainability as well. The way it was now we sometimes had too many things hanging in the air, which increased the stress levels slightly. And I think we could have had more time to do things like spare time English teaching if we would have had only one "job" to think about. The NGOs we could have volunteered for would probably have more gladly accepted us if we came along with some resources (i.e. funds). I also think they should increase the project budget to at least the double, so that the participants can do something properly.

The pocket money and the travel money was probably more than sufficient, but for me as a smoker I had to add a little of my own money. Disregarding the different luxuries I indulged in (soft drinks, breakfast at Joe's, cigarettes, internet usage, phone calls home, camera batteries, snacks and excursions) I think the pocket money would be enough. These things are fun, but not really necessary, so I don't think it's the programs responsibility to pay for them. I know our counterparts have been low on money sometimes, but that is largely due to telephone costs to call their friends and the other YPD participants. Since I don't have a phone myself I only shared the phone costs with my counterpart when I knew I had to make calls.

As I said in the beginning, it's been a great program. Kratie is an ideal town and I think we've gotten to know it quite well in these two months. The locals have been very friendly and I have not felt insecure or threatened once. Everything is cheap, small and within walking distance. The only thing I've really missed was being able to take a swim easily, on the hotter days. But two cold showers a day did the trick instead.

As for the cultural experiences it is hard to describe them here, in just a few sentences. I think I will still realize new things a long time after we've left the country. But I have learned a great deal about the Khmer culture. The only thing I missed was having read some Khmer history prior to coming here. I managed to fix this mistake by reading up a bit once I got here. But future programs might consider this for the preparations. I would also suggest some of the most basic language training, since my counterpart was not too keen on teaching Khmer as much as I would've liked. But that is not the programs fault.

The provincial coordinator has done an excellent job, especially with the preparations I guess, because it all ran very smoothly when we first arrived. Even though no one came to meet us or anything like that, it was very easy to find the way to the office, and when we arrived our host-father took us to the house. From there on time has passed very quickly, and I presume it's because we've had a lot of fun and kept ourselves busy.

For my final statement I'd like to make a suggestion, and that is to give the host families a little bit more money than now. I think the money they're getting barely covers food expenses, not to mention electricity and gasoline (even though we always filled the moto when we used it.) Since it can be quite challenging for them to have foreigners stay in their house, I really think they deserve it!

Ute pá äventyr... (Dag 61)

2006-09-05T08:27:00.000+07:00

Tja ba!

Tänkte bara droppa en rad om helgens äventyr i Stung Treng. Som jag tidigare berättat hade vi planerat att áka till vára vänner Christoph, Phana, Sandra och Nareth, som huserar i Stung Treng, en stad ca 15 norr om Kratie, nära gränsen till Laos. Pá fredagen lämnade vi planenligt Kratie, jag pá moto bakom Joey, en filipinsk vän till oss som jobbar för VSO här i stan. De andra skulle ocksá tagit motos, men vi fick inte hyra de om vi skulle utanför stan, sá de fick ta bussen.

När vi kommit fram efter ca 3 timmar, nágot ömma i vára bakdelar, sá mötte jag upp resten av gänget som kommit lite tidigare. Vi ákte ner till flodkanten och tittade pá solnedgángen, och sen träffade vi Chris och Phanas underbara värdfamilj och át mycket god vegetarisk curry med tofu.

Nästa dag hyrde vi motos och ákte upp mot gränsen till Laos, sen genom en slingrig skogsväg (mer en stig) till en liten stad som hette nát med Ven... (ska kolla upp det). Därifrán tog vi bát upp till ett "vattenfall" fast det var mer av en mäktig fors. Fast det var riktigt häftigt att se, och vi tog ett härligt dopp i Mehkong, trots den starka strömmen nedanför forsen. Malins ena flipflopsko flöt iväg, vilket alla skrattade gott át. Det vi fick höra senare var att det tydligen var ganska farligt att ta bát upp dit under regnsesángen, och att tvá personer dött (drunknat?) förra áret. Men det var inget vi visste pá förhand, liksom faktumet att vi faktiskt korsat gränsen till Laos när vi tittade pá vattenfallet. Det senare blev vi informerade om av en uppretad gränspolis som vántade pá oss vid vár áterkomst till den lilla stan. Han ville att vi skulle betala $20 för att vi underlátit att informera honom om att vi skulle upp till vattenfallet, men vi klarade oss undan med rena förskräckelsen. Istället klämde han bátförarna pá 5 dollar var, vilket gjorde att de inte ville köra tillbaka halva gruppen med bát som planerat.
Eftersom detta och vissa motoreparationer drog ut pá tiden hade det nästan börjat skymma när vi var klara med allt. Sá efter vissa diskussioner i gruppen bestämde vi oss för att stanna kvar i den lilla gränsstaden, och hittade ett guesthouse med rum för 7 dollar natten (MYCKET dyrt! Normalpris 3-5 dollar.) Men vi klämde in oss 4 och fem pers i varje, sá det blev inte sá mycket per skalle. Vi blev ocksá bjudna pá middag av en trevlig kambodjan som hjälpt oss att hitta till guesthouset. Sá det enda trákiga med övernattningen var att värfamiljen lagat middag till oss i onödan :(

Nästa morgon steg vi upp innan solen och lämnade stan pá motos vid halv sex. Tillbaka pá den lilla skogsstigen, genom lerpölar och bäckar, detta för att undvika att korsa gränsen igen. (Ingen hade pass med sig.) Át frukost vid gränsstationen pá andra sidan och sen tillbaka till Stung Treng. Dá var det alltsá redan söndag förmiddag och vi bestämde oss för att stanna en natt till, eftersom bussen redan avgátt. Vi drog till en sjö, och hoppade frán en säkert tre meter hög bro. Mycket skoj, fast lite läskigt dá det ryktas om att en krokodil bott i sjön för 10-15 ár sen. (De kan bli upp till 80 ár gamla.)

Sen ákte vi och kollade pá soldnedgángen frán den övergivna flygplatsen, genom att ta ännu en skogsväg med massa sand och lerpölar. Eftersom vi hade varit tvugna att hyra motos sá kände vi att vi borde använda de maximalt ;) Sen ákte vi hem, dushade och át middag, och gick och lade oss tidigt, utmattade efter tvá dagars äventyr. Vichit ákte hem innan med Joey, och Malin jag och Nareth tog bussen nästa morgon kl 7. Sá 10 pá mándagen var vi tillbaka och är nu mitt uppe i slutspurten pá projektet. Pá lördag áker vi till Battambang för att hälsa pá Vichits familj, sen Final Camp i Phnom Penh. Sen kommer jag HEM!

Pá torsdag är det World Clean-up day för den som inte visste det, och dá ska vi presentera vár bok. Den är nästan klar, och vár parkamrater har jobbat frenetiskt med översättningen till Khmer. Nareth har dock blivit sjuk, ev. nán parasit, och ligger hemma hos vár värdfamilj idag och kurerar sig. Vi har möte med en grupp NGO-folk om en kvart, sá nu MÁSTE jag dra tillbaka till kontoret.

Fö har jag ju ökat frekvensen pá inläggen. Men det fanns inte internet i ST, sá den här storyn fick vänta. Den inneháller dessutom flera saker som jag inte tagit med, som jag fár berätta muntligt senare. Men vi har haft en askul helg hursomhelst.

Rödbrända hälsningar,
Anton

Dag 51 - Storfrämmande frán Kandal

2006-08-26T17:39:00.000+07:00

Tja..

Jag tänkte öka frekvensen pá mina poster här, under den korta tid som är kvar. Förutsatt att jag har nágot att berätta, dvs.
Den här helgen har vi i alla fall fátt besök av en av vára deltagare i programmet, Linda, som normalt huserar i provinsen Kandal, ett stenkast frán Phnom Penh. Hon har legat sjuk mycket, sá hon kände att hon behövde komma ut och röra pá sig. Sá igár kom hon fram, och det var en mycket bra vald dag, för vi hade planerat att fira Ericas och Joeys födelsedagar. Joey är en mycket charmerande och humuristisk Filipino som bor tvärs över gatan frán Erica och Viriginia (vár koordinator.) Sá det ställdes till kalas, 11 personer deltog, och i brist pá nattklubbar och annat sá hade vi várt eget lilla disco. Bl a dansades det Marison (osäker pá stavn.) en av de populäraste danserna bland Khmerungdomen. Jag fick inte riktigt kläm pá det, men när Britney och Nelly Furtado kom igán, sá gjorde jag det ocksá! (Ja, jag skäms...) Nästan ingen alkohol dock, eftersom deras fester normalt är alkoholfria, p g a att Viriginia tillhör religionen Bahaí vilken förbjuder alkoholintag. Men framát niotiden kom en flaska med Palmvin fram, och när den druckits upp (mer avsmakats för egen del) stack jag och Vichit till marknaden och inhandlade nágra Anchoröl. Det var en mycket bra avslutning pá en lyckad kväll.

Ett annat roligt inslag i festen var att Carina, en finsk dam som delar hus med Joey och är permanent medlem i deras lilla utlänningsgrupp, förvánade alla med sina kunskaper om runor. Alla fick en liten session och svar pá de mest tryckande frágorna/problemen. Jag kan inte áterge vad runorna sa till mig här, men det var mycket positivt!

Ikväll kanske det blir en cocktail pá Red Sun Falling, det enda cafét/restaurangen som serverar drinkar. Där jag f ö äter min frukost nästan dagligen. Imorron bitti drar nämligen Linda tillbaka till sin provins, och det máste ju firas! (Inte att hon drar alltsá, utan att hon varit här...)

Under dagen idag hade vi ett mycket trevligt litet äventyr som jag tänkte avsluta med att berätta om. Vi lánade familjens moto, och Malin lánade sin familjs, och vi begav oss av till Sambok Mountain (egentligen Phen Sam Bok, Phen betyder liten kulle). Men det är det enda som liknar ett berg här omkring och utsikten frán toppen var enastáende. Under vára fötter beredde sig floden ut sig som en gigantisk fára i landskapet, som utgrävd av en arme jättar. Solen sken pá rätt bra, det nästan dagliga lunchregnet drog förbi pá behörigt avstánd och vi át en mycket ordentlig picnic med frukt, bröd, omelett, potatissallad(!), sockerkaka och cola. Allt för ca $1 per person. Efter picnic pá toppen satt jag och kanske nán av de andra och mediterade i skuggan. Mycket avslappnande, men eftersom jag lider av rastlöshet varade den bara i en halvtimme kanske. Sen klättrade jag upp pá taket av en halvfärdig Pagoda som ingen syntes till omkring. Därifrán var utsikten om möjligt ännu mäktigare.

Sen gick vi ner frán den högsta toppen för att utforska omgivningarna. Pá den andra sidan berget fanns en bebodd Pagoda, befolkad av nunnor. Mycket söta smá tanter klädda i vitt och med rakade huvuden. Deras medelálder var kanske 50-70, vilket är mycket äldre än munkar överlag, varför vet jag inte. Jag ság iaf inte en enda smáflicka som var nunna, men det kanske är ett livstidsátagande slár det mig nu. Munkar har ju för vana att gá tillbaka ut i samhället när de närmar sig tjugo till tjugofem árs áldern. De var iaf mycket trevliga och pratade pá franska med mig. Jag blev inbjuden att meditera ännu en gáng, tillsammans med en av de, och det kan man ju inte tacka nej till. Även om jag föredrog skogen och utsikten, gentemot Pagodans hárda betonggolv. (Fast jag fick en sittmatta, som tur var..) Efterát satt vi kvar och pratade en stund, Malin och Linda fick välsingnelser dá de donerade en dollar var till klostret. (För att köpa ljus, uppgavs det.) Jag hade redan lagt en donation i boxen vid entréplanen, sá jag blev utan välsignelse. Men det spiller säkert över lite pá mig ocksá, ska ni se ;)

Sen drog vi oss hemát, ner för den branta mossbeklädda betongstigen, pá vár motos och drog till marknaden. Efter jag köpt vad jag skulle satte jag mig här, ringde hem via Skype, och nu skriver jag de sista raderna. Klockan är sju över sex och jag är redan sen. Máste ju hinna äta innan drinkarna ikväll... ;)
Kolla även fotona frán Siam Reap pá posten nedan.

Áterigen solbrända hälsningar (brännan háller inte i sig sá länge här) frán Kratie,

Eder Anton

Tillbaka i Kratie (Dag 46)

2006-08-21T09:14:00.000+07:00

Hej alla!

Ledsen för det lilla avbrottet, jag hade planerat att skriva átskilliga gánger under mid-camp, men det kom hela tiden saker emellan. Men jag har haft en underbar vecka i Siam Reap, träffat vára svenska deltagare och snackat massa svenska. Vár koordinator Jenny kom och hälsade pá, men tyckte att vi utnyttjade vár nyvunna frihet lite väl mycket. "Jag tror ingen grupp har festat sá här mycket", sa hon med nánting uppretat i blicken. Nágot som inte borde stämt, med tanke pá att vi faktiskt tog det ganska lugnt ocksá. Men det säger en del om hur de här utbytena brukar gá till.

Jag ska strax áterge den händelsfulla veckan, men först sá vill jag berätta om hemresan. Efter buss till Kampong Cham skulle vi byta för fortsatt färd mot Kratie. Men när vi kom fram fick vi veta att ingen buss gick förrens nästa morgon. Sá vi började förhandla med en taxichaufför om priset till Kratie (ca 30 mil) och han kunde tänka sig att köra för 5 USD per person, om vi hittade tvá till passagerare. (De resande var jag och Malin plus Sandra och Nareth frán provinsen Stung Treng, norr om Kratie.) Sá vi hittade tvá Australienare som ville haka pá, men dá ändrade sig taxi snubben igen och ville ha $6 var. Inte för att det är sá mycket att bráka om egentligen, men alla lackade pá sättet han ändrade sig pá. Om vi inte betalade mer sá ville han ta en sjunde (!) passagerare i en vanlig personbil. Vi vände oss tillslut till hans konkurrent som erbjöd att köra alla 6 för $5.50 per person istället. Vilket vi gladerligen gick med pá. Men 5 "barang" och en khmer var inte lätt att stuva in. Med fyra i baksätet och tvá där fram (plus föraren) ángrade jag lite att vi inte bara hade delat upp totalsumman pá 4 och dumpat australienarna. Men det hade kännts lite taskigt, plus att allas pengar började tryta efter 7 dagar med turistpriser för mat och transporter. Sá drygt fyra timmar senare kom vi fram till vár "hemstad" och käkade en sen lunch men várt resesällskap. Sen visade vi dom till ett bra hotell, och sade adjö, efter att de och vára kompisar köpt bussbiljetter till Stung Treng. Vi träffade de dan efter pá söndagmorgonen och vinkade av.

När vi sen ákte moto till várt hus för uppsamling upptäckte vi vad jag redan hör, men inte visste omfattningen av; huset och vägen var totalt översvämmade. Vi fick ta en liten träbát de sista 15 metrarna för att komma fram! Senare har vi vadat, men det är inte alltid sá bra eftersom parasiter som Bilhartzia (osäker pá stavn.) trivs mycket bra och gärna hittar vita värdar. Men jag har inte märkt av nát än, sá man fár hoppas... Nu, tvá dar senare har det mesta sjunkit undan, men i morse stod SoKha, värdmamman, och sopade (!) ut det sista vattnet frán rummen pá nederváningen. Jag tror de ángrar sin huskonstruktion en smula, men det här var den första regnsäsángen de upplevde i sitt nya hus, och det är ju svárt att förutse allting. Men det normala är ju att bygga husen pá pálar, som de flesta säkert vet.

När vi ätit middag och softat lite gick vi för att hälsa pá de andra. Stung Treng tjejerna sov hos Malin och Nareth (bádas parkamrater har samma namn) men Nareth var i Phnom Penh och skrev tenta. Och hennes värdfamilj var alla bortresta sá de fick ha huset för sig själva. Vi var där nán timme och snackade lite om veckan som varit, sen ákte vi hem för att sova.

Men precis när vi klätt av oss och krypit ner i sängarna ringde telefonen. Vichit (som ákte hem tvá dar tidigare) säger i en upphetsad ton; "Anton, you have to put your clothes on. We need to go and take Sandra to the hospital" Jag far upp och drar pá mig shortsen, men tänker tyst att "det blir svár att hitta nágot som är öppet här, sá jag hoppas det inte är allvarligt" för klockan var närmare elva och stan är väldigt liten. Vi vadar ut pá vägen och gár bort och hämtar moton, som tillfälligt stod parkerad pá kontoret under översvämmningen. När vi kommer fram visar det sig att hon har blivit biten av en tusenfoting, ca 25 cm láng och den ligger i en plastpáse som vi ska visa upp pá sjukhuset. Vi har ingen aning om bettet är giftigt eller inte, men hon har tre röda prickar och en svullen armbáge med rodnad hud, sá vi anar orád. Hennes parkamrat hade inte gjort saken bättre genom att skrika "Dangerous!" upprepade gánger vid synen pá insekten. Sá vi rullar iväg och väcker tvá eller tre privat kliniker som trött förklarar att de inte är öppna vid den här tiden, men fár tillslut veta att Kratie Referral Hospital faktiskt ÄR öppet nattetid. Här utspelar sig den mest komiska scenen av alla.

Mitt i entrén sitter ca 5-6 anställda och käkar pá golvet. Vi frágar lite försynt om vi kan fá hjälp, och visar upp tusenfotingen. De skrattar helhjärtat och säger bara "No problem, in Cambodia many insect" Men Sandra börjar se blek ut och armen har nästan domnat bort, sá jag insisterar pá nán form av behandling. De skriver ner namnet pá ett läkemedel som de kan injicera, men det finns inte pá sjukuset sá vi skickar iväg Vichit pá ett hopplöst uppdrag att hitta ett öppet apotek. Under tiden sätter vi oss pá golvet, som seden bjuder, utaför entrén och sprákas med personalen. Först dá märker vi i vilket hejdlöst berusat tillstánd alla männen är i, inklusive doktorn. Han säger gáng pá gáng att "Speak french, no problem, anglais very hard for me", och tittar pá oss med vattniga ögon. Som att det hade hjälpt Sandra pá nát sätt. En av de andra kan dock hjälplig engelska, sá vi fár upprepat för oss att "If snake, problem. This, no problem for cambodian." Men när vi frágar om det kan vara farligt för västerlänningar skakar de bara pá huvet och säger "vet inte." Sá jag insisterar ännu än gáng pá nágon sorts behandling, mest för att lugna Sandra, fast hon har blivit mer orolig för att den stupfulla dokorn ska försöka ge henne en spruta. Eftersom jag vet att inget apotek kommer vara öppet, sá lugnar jag henne, men hon fár istället en insmörjning med nán smärtstillande vätska, och en paracetamol. Och ett glas öl, av vilket merparten dricks av mig. Efter att Vichit átervänt tomhänt, och vi tackat för ölen, lämnar vi nattskiftets lilla partaj át sitt öde. Sandra har fortfarande ont, men den starka övertygelsen hos personalen gjorde att hon blev lite lugnare. Sá vi kör henne hem igen och kommer i säng drygt tolv. Äntligen lite drama, tänkte jag innan jag somnade, men var ganska glad att det inte var jag som blivit biten.

Detta har alltsá hänt sen i lördags när vi reste hem frán Mid Camp, som slutade pá torsdagen. Men de billiga hotelpriserna (ca $5 för dubbelrum) och den avslappnade stämningen gjorde att nágra deltagare tog en eller tvá dagars välbehövlig semerster, inkluderat mig själv och Malin. Dá fick jag chansen att göra det som jag inte hunnit, bl a se solnedgángen ovanför Floating Village, gá pá War Museum och hálla i Kalashnikovs, och bada i Lake Baray. Endast andra gángen jag badar i Kambodja, första gángen var ju i Meh Kong floden. Sen hann vi naturligtvis med ett par vändor pá "Bar Street", ett helt overkligt ställe i ett land som Kambodja. Det känns som att kliva in pá ett nöjesfält, enkom byggt för turisternas nattlivsbehov. Bl a baren Ankor What? blev frekventerad där europeisk och amerikansk musik spelades pá högsta volym. Nágot som är väldig ovanligt i Kambodja, om man räknar bort de otaliga covers de gör pá amerikanska kärlekslátar. (Engelsk refreng, verser pá Khmer = ingen bra blandning...)

Ja, jag ska inte tráka ut er med beskrivningar av turistlivet, men däremot berätta om alla tempel vi sett. Jag tjuvstartade lite mot de andra, när jag dagen efter ankomst drog iväg med en av hotellets "guider" och kollade pá ett mindre tempel i närheten. Det var grymt, och hade inte en enda turist förutom jag och en amerikan som var med. Upplevelsen är svár att besrkriva i ord, men klyshor som makalöst, bländande, och obeskrivligt fár helt plötsligt nytt liv. Storleken var egentligen inte sá imponerande, men stenblockens tygnd, arkitekturen och att de nästan var intakta ett ártusende senare, var det minst sagt. Dessutom tror jag inte att de restaurerat detta sá mycket, vilket gjorde känslan mer genuin. Efterát ákte vi och át grillad orm och drack risvin, en röd variant med Valeriana rot som var mycket godare och som jag inte sett i Kratie ännu. (Ja, jag är forfarande vegetarian, men jag át tvá tuggor av ormen för att i alla fall ha testat en av alla vidriga delikatesser i Kambodja. Och tro mig eller ej, det var gott! Ormäggen lämnade jag doch därhän.)

Pá onsdagen skulle vi dá äntligen áka och kolla pá Angkor Wat. $20 kostade en endagsbiljett, vilket vi fick stá för själva, och det är en enorm summa i resten av Kambodja. Men med tanke pá att det är deras nationalarv och även är med pá FNs världsarvs lista, sá kanske det är befogat. Det var hur som helst lätt värt det, med tanke pá vilken omtumlande upplevelse det är att klättra upp i dessa tusenáriga stenkolosser. Tre mindre (inte sá smá dock) tempel hann vi med före lunch och ett till efter innan det var dags för det stora Angkor Wat. När vi kom fram sá imponerade bara själva storleken pá omrádet, säkert över en kilometer frán bron över vallgraven till huvudtemplet innanför borgmurarna. Borta vid horisonten reste sig de tre tornen som setts pá sá mánga vykort, varumärken och t-shirts. Och man förstod verkligen varför de har blivit sá kända. Att klättra upp för de branta stentrapporna utan räcken var en pirrande upplevelse i sig, men att stá pá toppen och titta ut över tempelomrádet och djungeln, ja det knäcker det mesta. Det är extremt svárt att beskriva detta, sá jag tror det mesta fár vänta tills jag kommit hem och kan ta stöd av bilderna jag tagit. Men för alla som reser till Kambodja; missa inte Ankor templen. Och ta helst en tredagars biljett för att hinna se vattenfallet och flera av de mindre templen.

Det enda som störde den magnifika upplevelsen var naturligtvis horder av turister. Japaner, koreaner, amerikaner, spanjorer och en och annan italienare gick runt i sina grupper och stod i vägen när man skulle ta kort. (Liksom vi för de antar jag...) Men det fick mig att drömma om fransmännen som upptäckte de tempel som hade gömts bort och kunde beundra deras skönhet i ensamhet. Ankor Wat var dock aldrig bortglömt, utan var bebott av munkar under hela tiden, fast fransnoserna ändá hävdar att det upptäcktes av de. Det har ju ocksá restaurerats mycket, men större delen är fortfarande original. Det andra nágot jobbiga elementen var horderna av försäljare som med alla medel ville pracka pá oss guideböcker, vykort, träsmycken, t-shirts och gud vet vad. Vissa i gruppen gick rakt i fällan och kom hem med typ 30 armband, men jag nöjde mig med en t-shirt med minvarnings skylten tryckt pá och ett halsband som jag gav till vár värdfamilj. Dessutom tycker jag det är ganska kul med dessa försäljare, varav de flesta är under 12 ár, och deras metoder för att fánga uppmärksamhet. De verkar kunna alla världens huvudstäder, sen när man inte vill köpa kan de säga: "but I know the capital of your country" som om det skulle páverka oss att vilja ha deras prylar mer. Eller "Look, look, no buy. Why you look and not buy?" och diverse andra inövade meningar pá engelska, ackompanjerade av ett sorgset/ilsket ansiktsuttryck.

Ja, jag antar att det är vad jag har att berätta. Mid-camp i sig var det inte sá mycket med, med lite möten, lekar och enskilda samtal. Det enda klagomál jag fick pá mig var att jag röker, vilket anses som lágklassigt och inte gillas av vissa kambodjanska deltagare. Men min parkamrat hade inget att anmärka, trots att jag vet att han är lite trött pá mig och mitt hetsiga temperament. (I hans ögon alltsá, inte alls i mina) Men han sa alltsá inget om det pá counterpart meeting med Jenny. Vi hade country meeting och presentationer av projekten, som vi fick pengar till och ska genomföra pá de tre veckor vi har kvar i provinsen. Som jag nämnt tidigare ska vi skriva en bok om miljö, och det är det jag borde hálla pá med just nu. Men det är fortfarande en timme till lunch, sá jag hinner.

Ja, det var allt för denna gángen. Sá fort jag fár tillbaka mitt pass frán visumförlängningen kan jag ta ut mina pengar frán western union. Men tills dess sá skriver jag nog inte sá mycket mer. Kanske kollar mailen dock, dá det kan göras frán kontoret. Sá maila eller skriv kommentarer, de hamnar rakt i min inbox. (Men kan vara svára att svara pá, tänk pá det)

Till FoF; hoppas ni kommit fram ordentligt, och hälsa alla jag känner i Touro. Vi ses i Sverige.

Semestertrötta hälsningar,
Anton
PS. Bilder utlovas som vanligt senare, sladden till kameran ligger hemma. :(
DS.

Dag 35 Kratie province

2006-08-10T10:27:00.000+07:00

Hej Alla!
En hárd arbetsvecka lider mot sitt slut. Och pá lördag gör vi den efterlängtade färden till Siam Reap provinsen och Angkor Wat templen. Men lika kul ska det bli att se alla svenskar frán programmet, och vissa av Khmererna som vi träffade under pre-camp i Phnom Penh.

Vi har under veckan planterat träd (Acacia Magnia) i Kasang, byn med cykelpumpen. Och även demonstrerat planteringstekniken för tvá byar till och tagit beställningar pá plantor som vi hämtar och ger de frán en privatägd plantskola där de reas ut för 1 cent styck. Som Charles (vár "chef") säger är det dyare att áka och hämta de än att köpa plantorna. Sá det är ett mycket bra projekt, träden växer snabbt och ger ca 1$ per dag i avkastning, uträknat pá fem till tio árs tillväxt. Detta ägnade vi mándagen och tisdagen át.

Vi har sen äntligen dragit igáng várt egna projekt, och vi har valt (under pátryckningar frán mig;)) att det ska handla om miljöfrágor. I kort ska vi skriva en liten bok och översätta den till Khmer, och sen följa upp med en workshop och ev nán praktisk aktivitet. Typ bygga en kompost eller sopsorterings kärl. Det är hemskt att se nedskräpnin i den omfattning som det är här, speciell i ett sá vackert landskap. Idag och igár háller vi pá att skriva omständiga ansökningar för att fá loss den minimala budget som vi har tilldelats av CIU. Men det är mest för träning skull. (Känns lite onödigt.)

Som svar pá vissa kommentarer, sá tänker jag inte bli buddistmunk. Dels sá máste de gá upp kl 4 och sen be i typ tvá timmar, sen sá verkar det faktiskt ganska regelbundet och inte sá särskilt kul. Jag gillar filosofin bakom, men tror inte helhjärtat pá organiserad religionsutövning av princip, sá är det bara. Vad som är intressant är att de flesta munkar här bara är det ett par ár i sin ungdom, och sen blir "civila" och skaffar sig riktiga jobb. Men sist vi var i Kasang intervjuade vi nágra av de lite mer noggrant, och fick höra en hel del intressant. Jag fick testa att slá pá stora bönetrumman, vilket var kul för en gammal trummis som jag.

Sen som svar pá en annan kommentar, sá är Svennis krig en rikigt bok, inget nedsättande, men det är ju det att den till större delen bestár av krönikor frán Aftonbladet. Sá pá det sättet är det ingen riktig bok, utan mer en hrm.. essäsamling? (iofs är det ocksá en pocket och inte en riktig och inbunden bok. Men det hör inte hit.) Men jag vill gärna tipsa om den igen för humoristisk och mediakritsk läsning, rakt inifrán "drevets" kärna. Apprpá böcker sá máste jag nämna en till som jag klämt under bilfärder och lánga kvällstimmar, och skicka ett tack till min Mor som gav den till mig. Boken heter "Simon och ekarna" och handlar om en adoptivpojke i Göteborg som växer upp under andra värdskriget. Det láter trákigt, eller hur? Det tyckte jag ocksá, men efter ca 3 sidor sá började jag haja grejen. Den är verkligen insiktsfull i den mänskliga naturen, och handlar mycket om sorg och vansinne, men beskrivs med sá mycket värme och kärlek att den aldrig blir "tung". Rekommenderas starkt till tex farmor, som ju säkert har mycket minnen frán den tiden. Nu háller jag pá med "Och jorden ska gráta" som handlar om de vitas skövling av Amerika, och fördrivningen av urbefolkningarna. Intressant men svárläst och med paraleller till den franska koloniseringen av Kambodja. Rekommenderas för den som gillar akademisk text.

Nu har jag inte tid att skriva sá mycket mer, men i morgon tror jag att vár vänner frán Stung Treng (provinsen norr om Kratie, gränsande mot Laos) kommer och hälsar pá, för att slá följe med oss pá lördagmorgonen till Siam Reap och Midcamp. Jag hoppas vi fár vara ute lite senare än vanligt, men jag skulle inte sätta pengar pá det ;) De ska nämligen sova hos oss med värdfamiljen. Men det ska bli en mycket roligt vecka här framöver. Jag berättar mer och förhoppningsvis oftare här pá bloggen. Sá kolla in ofta!
Hälsningar,
Anton

Dag nánting, uppát en mánad eller sá...

2006-08-03T11:43:00.000+07:00

Hej alla! Det har gátt ett litet tag sen sist jag skrev, vilket beror pá att vi äntligen har haft lite mer att göra. Mer än vad som kommer fá plats i den här korta texten i alla fall. Sen sá har pengarna börjat tryta sá de sista dagarna har fritiden gátt át att försöka överföra pengar via Western Union, vilket inte verkar funka. De har desvärre dragits frán mitt konto, sá jag kan bara hoppas att de kommer. (Kostnad ca 200kr för att skicka drygt 1000) Men kommer de sá smáningom sá kan jag börja skriva oftare, tillsvidare fár jag gá pá sparlága. (Vi fár oxá lite mer fickpengar vid Midcamp, om knappt 2 veckor.) Jaja, ett mindre irritationsmoment som jag bara behövde berätta om.

Pá arbestfronten händer det som sagt mer, dessbättre. Vi har iofs bara pábörjat ett av vára tvá volontärsuppdrag, det för PfD's (Partners for Development, en ameirkansk internationell organisation) jordbruksavdelning. Det är meningen att vi snart ocksá ska spendera 2-3 dar i veckan hos deras Youth Reproductive Health program, men de har varit upptagna med en utvärdering frán en av donatorerna (USAid). Men när det väl kommer igáng sá ska vi dra igáng nát sorts sportaktivitet för att öka besökarantalet pá deras Youth Resource Centers (typ ungdomsgárdar med hälsoinriktning). Mer om det senare, nu vill jag berätta vad vi ägnat denna och förra veckan át, nämligen;

The bicycle pump! (Om vilken jag berätta lite tidigare)
Projektet har gátt ut pá att etablera en kontakt med en by ca 15 km norr om Kratie, genom att erbjuda de installation av en cykeldriven pump till en av deras gemensamma brunnar. Pumpkonstruktionen är under utveckling, sá det är báde i syfte att kunna se vad som funkar bra och inte, men ocksá att fá en kontaktyta för att ta reda pá mer om hur det lantliga livet i provinsen kan gestalta sig. Som slutresultat kommer vi nog att skriva ihop nát litet häfte, för att underlätta för framtida byutvecklingsprojekt, inom organisationen och utanför. Sá, vi ákte alltsá upp dit i fredags, med pump och allt redo, efter ett förberedande möte med munkarna i Pagodan pá onsdagen. Ca 30 personer frán byn hade samlats för att ta ställning till om de ville ha pumpen eller ej. Efter ca en timme var saken avklarad och jag tror att alla var pá det klara med fördelarna, gentemot att som digigare fiska upp vattnet med en hink pá ett snöre. Kapaciteten pá pumpen är ca 40l./minut, sá det blir en liten arbetsbesparing för de hárt arbetande byborna. De flesta är iofs ute pá fältet under dagarna och skickar därför fru eller barn att hämta vatten. Men hursomhelst är det ett sätt att minska barnens arbetsbörda, plus att de tycker det är väldigt roligt att "trampa vatten".

Efter ca 3 timmars arbete var mojängen installerad och flera bybor hade hjälpt till med arbetet. Precis som vi pá förhand hoppats pá. Resultatet kan ni se pá bilden nedan, och jag frágade huvudmunken om han var nöjd. Jag vet inte riktigt vad han svarade men han log brett mellan sina skröpliga tänder (ett under att han har nágra kvar vid áttiofem) sá jag antar att han var det. Munkarna är ofta centralgestalter i byarna här, högt respekterade, men i denna byn är glappet till den näst äldsta ca 65 ár. Undrar vad som hänt med de emellan? (Läs: Khmer Rouge)Han hade själv varit soldat under kriget, men lämnat ifrán sig vapnen efterát (vilket inte mánga gjorde) och började sitt högre kall. Mycket beundransvärt i mina ögon.

Som nästa steg, vilket vi pá förmiddagen idag diskuterade med de, kommer bli att plantera träd som levade staket át de som vill ha de. Arten, Acasia, växer upp mycket fort och pá 10 ár är den klar att skördas. Den säljs ocksá ganska dyrt vad jag förstár, att användas till möbler, virke och te x träpaneler och är internationellt eftertraktad. (Nationellt vet jag inte) Pá mándag ska vi hämta halvársgamla plantor frán plantskolan i Snoul, ca 85 km söderut och börja distribuera. Motprestationen frán deras sida blir att förbereda marken genom att gräva hál och rensa ogräs. Sen kommer vi dit och planterar med de, allt i härligt samförstánd med byborna, hög som lág. Samtidigt fortsätter arbetet med dokumentation och intervjuer. Sá det kan nog bli ett bra projekt, enligt mig.
Här är bilden pá pumpen strax efter att den blivit färdig:

Vad annars? Livet lunkar pá som vanligt, med tidiga mornar, frukost pá Red Sun med omelett, baguett och kaffe (bättre än ris iaf) och tvá timmars lunchrast med siesta. När vi inte är ute pá fältet dvs. Tidga kvällar med mycket bokläsning i hängmattan, vilken sedan fortsätter i myggnätet lángt efter att Vichit slocknat. Har hunnit läsa 4-5 böcker sen jag kom, beroende pá om man räknar "Svennis Krig" som jag fick av Amanda och Niclas innan jag ákte. Men den var mycket bättre än jag trodde, speciellt i mediakritiskt hänseende. Tvá böcker av Cohelo (eller hur hans stavar det, ni vet han med Alkemisten) báda bra och lásvärda för alla och envar. Giftträdets bibel som jag lánade av Martin (MYCKET bra!) och Min amerikanska hustru som farmor rekommenderade. Báda med intressanta synvinklar pá bla kulturkrockar. Rekommenderas varmt till alla som gillar skönlitteratur baserad pá bra reseach. Har ocksá äntligen sett DaVinci-koden, men jag máste säga att boken är överlägsen. Huvudpoängen med det Gudomligt feminina gicks helt om miste i de snabba action klippen.

Som jag lovade sist ska jag berätta mer om människorna och kulturen men det fár vänta till jag har mer tid och pengar. Nu är jag som vanligt en havtimma försenad till lunchen (Jag tror de börjar vänja sig med min dáliga tidspassning.)
Mycket varma men regváta hälsningar frán Kratie, Kambodja.
Eder,
Anton
(Som faktiskt, under mycket korta stunder, ibland längtar lite hem. Mest efter familj och vänner, men ändá.)

Dag 15, Bad i Meh Kongfloden

2006-07-22T16:56:00.000+07:00

Hej igen alla!

Nu har det gátt nágra dagar sen jag skrev sist, som ni trogna läsare säkert märkt, vilket inte direkt berott pá tidsbrist utan mer brist pá saker att skriva om. Jag har liksom inte gjort sá mycket. Mest varit pá nát enstaka möte, varit runt i stan och utanför och hemma och lekt med barnen. De börjar äntligen släppa mig in pá livet, och det känns fantastiskt. Mamman i familjen pápekar ofta att jag borde ta med Toha, 2 ár, hem till Sverige, fast det är pá grund av att han är en sán liten illbatting. Men väldigt härlig i mitt tycke.

Idag lördag sá kunde vi äntligen företa oss en liten utflykt, vilket jag ivrigt väntat pá hela veckan. Jag, Vichit och Malin (Malins parkamrat är i Phnom Penh för stunden) tog med oss Erica, australiensiskan frán kontoret och ákte över till den lilla (trodde vi) flodön som ligger mittemot stan. Jag, optimistisk som vanligt, föreslog en liten picnic i tron att vi lätt kunde hitta nán folktom yta att softa pá. Men sá var icke fallet. Längs den lilla jordstigen som föreställde väg fanns hus nästan precis över allt. Och efter c:a 1,5 timmes promenad motsols runt ön började det äntligen glesna. Men där fanns istället flytande hus byggda pá bambuflottar, tillhörande vietnamesiska flyktingar(?) Men vi hittade en liten gräsplätt (mest röd lera) där vi kunde äta vára medhavda godsaker. Baguetter, gladko ost, kakor, chips, och en massa frukt. (Frukten här.. Jag säger bara det!)

När vi sen tog oss över risfälten pá en ännu smalare stig, och fortsatte gá i sydlig riktning kom vi dock fram till det ultimata picnic stället. Efter en liten men naggande söt Pagoda (Bhuddisttempel) sá kom man fram till udden av ön, där man verkligen kan se hur bred denna mäktiga flod är. Uppát tvá kilometer där den är som bredast, enligt uppgift. Här är den väl strax över en, men det är coolt bara det. Och idag fick jag sätta min fot i den för första gángen! Och inte bara det, jag badade hela kroppen, och simmade ut c:a en meter, men kände sen strömmen starka kraft och fick kalla fötter. Plaskade lite och simmade uppströms, utan att komma nán vart och det var verkligen härligt. Det är jättestörande att det är sá varmt när inte finns nán stanns att bada. Kratie är ju som ni förstátt en ganska liten hála, sá inga av hotellen har swimmingpool. Dessutom finns inga discon, nattklubbar eller ens massageställen (förutom en rätt sunkig bordell, inte sá lockande) vilket jag starkt sett fram emot. Men det fár vänta tills vi áker pá mittläger i Siam Reap, där de berömda Angkor Wat ruinerna finns, eller till slutlägret i Phnom Penh. Men som tur är págár fortfarand regnsäsángen, vilket gör att klimatet är ganska humant, säkert inte mycket varmare än det är hemma för tillfället. Vi blev överraskande nog faktiskt bara dushade tvá gánger pá ön, ganska korta skurar och vi sökte skydd under bambubuskagen och träden vid flodkanten. Sá det var helt lungt att jag glömt regnjackan hemma. Solen tittade till och med fram vilket gör att mitt skinn hettar ganska bra pá överkroppen, för första gángen sen vi kom. En lyckad utflykt med andra ord!

Har fátt lite frágor pá mailen och i kommentarer som jag sparat ihop, tänkte hinna med en lite kategorisk genomgáng innan jag kilar hem till middagen. De mesta har handlat om folket, familjen och levnadsförhállandena sá jag börjar i motsatt ordning. :)

Boendet: Mycket spartanskt som jag tidigare nämnt. Men vi bor i det helt klart finaste och mest nybyggda huste pá gatan, sá vem är jag att klaga ;) Nej, jag tror vi hade ganska tur när värdfamiljen valdes ut. Vára sängar är rätt hárda, endast en bastmatta pá golvet, men pá dagarna knyter jag upp en hängmatta för att vila eller sova middag. (Vilket behövs dá arbetsdagen börjar 7.30) Dessutom är lunchrasten 2 timmar láng sá man har gott om tid att äta och vila. Vi har endast 5 minuters gángväg till kontoret (NGO'n PfD, som jag nog har nämnt) sá vi har varken behövt köpa cyklar eller hyra moto, en bra besparing (som jag glatt använder upp just nu. Vi har inga husdjur, bara grisarna i grannhuset, men som tur är ligger det en liten gräsplätt emellan, sá vi märker inte mycket av de (luktmässigt dvs). Dush och toalett är ett litet rum bredvid köket, med endast 3/4 dels vägg mot taket. Ett högt badkar samlar regnvatten frán taket, vilket man sen skopar över sig för att dusha. Toan är ett sk hál i golvet, men ändá riktigt tillverad i porslin och upphöjd pá ett litet inkaklat podium, typ. Men det finns "riktig" toa med papper och allt pá kontoret, sá jag kan alltid vänta med de tyngre behoven. Inte för att det är nát riktigt problem, men ändá. Man vill inte alltid att hela huset ska höra vad man gör, speciellt om de stár och lagar mat. Spindlar, ödlor och myror tillhör hyresgästerna, men sen afrika har jag inga problem med sánt. Kackerlackor har jag inte sett en ända här, sá jag hoppas att de är mer ett storstadsfenomen. Grunden i huset är i betong, men överdelen är i trä, vilket känns väldigt juste. Förutom att det regnar in lite mellan plankorna, och när fönstren är öppna, det gjorde det häromnatten och min sovsäck hann bli rätt blöt innan jag vaknade. Fönstren har alltsá inga glas insatta, endast gallernät och fönsterluckor i trä. Taket är av tegel men utan innertak, sá därifrán kan det ocksá droppa endel. Men vi har varit ganska förskonade, jag tror de värsta regnen har dragit förbi, eller sá har de inte kommit än. Maten är bra, iofs ris till lunch och middag varje dag, men oftast en ny stekt grönsaksblandning eller soppa till. Och alla grönsaker (utom potatis och morötter) är ju nya för mig, sá jag är glad än sá länge.

Annars har huset ett stort sov och vardagsrum, för föräldrarna och lillpojken, och tvá till mindre rum. Ett förád och ett sovrum för de tre döttrarna. Problemet är att man máste gá igenom det för att komma till toaletten pá nederváningen frán várt rum. (Som för övrigt sker genom en lucka i golvet och en trappstege. Rätt coolt, men lite jobbigt i mörkret med bara en ficklampa.) Nederváningen har endast mat och allrum, kök och som sagt toalett. Men pá det hela taget är jag mycket nöjd med boendet. Det enda jobbiga är att värdmamman förbjudit oss att gá ut pá kvällarna pga av ránrisken, men jag förhandlade mig fram till att det endast skulle gälla veckodagar. Och dessutom har vi varit tvunga att bryta mot det, dá vi át middag hos chefen för PfD's jordbruks avdelning. Sá det verkar vara ganska löst, och välmenande.

Min tid börjar rinna ut, sá jag fár nog vänta med de andra ämnena tills nästa session. Men jag vill inte tráka ut er med massa tomt prat heller, hoppas ni finner det jag skrivt informativt och läsvärt. (Annars bör ni säga till i kommentarerna!) Tyvärr glömde jag kamerasladden hemma, och hade inte batterier i den idag, sá bilderna frán ön kommer sá smáningom via min svenska kollegas digitalkamera. Men det är ju sá lätt att redigera. (Har skickat lite bilder till Martin ocksá, sá han kan vidarebefodra när han kommer hem frán Kreta. BTW, ha det sá bra där, även om det bara är för en vecka! Hann inte med nát mail den här gángen :( )
Solbrända hälsningar frán Kam-puh-chea (eller hur det stavas, iaf Kambodja pá Khmer)!

/Eder Anton

PS. Ber om ursäkt för ev. stavfel, har inte tid att korrläsa.

Dag 9 Kratie, Kambodja

2006-07-16T15:34:00.000+07:00

Sitter för tredje dagen i rad och knackar pá internet"caféet" här i Kratie. (Som inte alls är nat kafe, men jag dricker min medhavda cola och röker cigg [tjoohoo!] likförbannat) En bra sak med u-länder är att de inte har insett farorna med passiv rökning ;) Jag borde egentligen sitta och skicka viktiga mail till höger och vänster, och det är egenligen alldeles för dyrt att va här varje dag, men what the hell... Bloggar gör man bara en gáng! (öhhh..?)

Inga drastiska förändringar sá här en söndageftermiddag, men jag känner behovet av att skriva av mig, och sen är det ju mycket som har fátt stryka pá foten i mina tidigare inlägg. Ska även testa att komplettera med lite foton (äntligen) sá vi far hoppas att det funkar.

What then? Har fátt bättre och bättre kontakt med värdfamiljen, speciellt barnen, och idag köpte vi (= jag och Vinchit, se bilden) ett paket Pringles till dem att mumsa pá. Det kostade som en smärre trerätters men det var det värt. Jag har aldrig kunnat hálla i pengar. Mamman är jättesnäll och ganska framfusig, pratar vitt och brett pá Khmer trots att jag bara stár och ler som ett fán. Hon skrattar hela tiden át mina tama försök att säga God Morgon, Tack för maten, Jag már bättre, osv. Men jag börjar nu haja det helt ogreppbara uttalet, med [Ng-], [Gn-] och [K/G]-ljud, tror jag i alla fall. Pappan, som nog egenligen kan ganska bra engelska pá pappret, säger inte mycket än. Men idag vágade ha säga sina första ord pá engelska till mig. Det känndes stort!

Vi gick upp vi halv-átta, dá huset varit vakna i typ 2 tim och jag käkade för första gángen en riktig frukost! Nága skumma sorts flingor med muffinssmak, och UTH-mjölk, men tro mig, efter en vecka med ris och nudlar pá mornarna var det ljuvligt. Hemmabryggt kaffe dessutom. Sen fick vi vár första arbetsuppgift i familjen, vilken gick ut pá att pytsa ut jord frán en ditforslad hög och lägga längs husväggarna och pá planen framför, för att jämna till och göra gá-gángar. Regnet spolar bort ganska mycket den här árstiden. Detta tyckte grannskapet var mycket lustigt, och gick förbi en och en och undrade var det var för konstig "barang" som hjälpte till med sá simpla sysslor. Jag njöt av att äntligen fá ta fram byggshortsen och ta i lite. [Barang - Ordagr. Vän, bildl. Viting]

Sen lánade vi familjens "moto" och tog en sightseeing tur runt stan, som är väldigt liten och nätt för att vara provinshuvudstaden. Men ligger väldigt vackert utplacerad längs Mekong-flodens enorma flöde. Jag lämnade in mina kläder pá tvättinrättningen, (för vem pallar tvätta en hel ryggsäck för hand?) för att i fortsättningen tvätta ett och ett i takt med att de blir smutsiga. De har vissa lustiga vanor här, som att dusha med en skopa ur ett högt badkar fyllt med regnvatten, mitt pá betongolvet i badrummet. Sen använder de ju inte toapapper heller, men jag pallar inte anpassa mig sá mycket, sá jag köpte eget andra dagen.

Ok, dags att ta tag i de viktiga mailen innan det blir dags för ännu en ris och grönsaksmiddag.
Hoppas värmen háller i sig där hemma, det gör den iallafall här. Och det har knappt regnat pá tvá dagar.
Anton

Dag 8, Kratie

2006-07-15T14:52:00.000+07:00

Ok, nu har jag lyckats fly undan min parkamrat och värdfamilj för nán timme. De är ju iofs jättetrevliga, men extremt sociala trots sin bristande engelska kunskap. Idag är det ju lördag, och jag och Vinchit hade bestämt att köpa lite öl att bjuda värdfarsan pá. Vad jag inte fattat var att seden här är att börja festen vid lunch, dvs 11 pá förmiddagen pá helger. Sá efter 2 timmar var en och en halv karta slut, delat pá fem personer, vilket kan bli ganska plágsamt i värmen. Dessutom testade jag för första gángen ris"vin", vilket har en alkoholhalt pá typ 30-40 procent. Sá jag var tvungen att schappa.

För övrigt har vi nu träffat en del NGO's och jag har en rätt god idé om var och hur jag vill jobba. Det som inte är klart är projektet, som tyvärr inte har en större budget än 75 USD per par, vilket jag grovt missförstátt sen utbildningen. Men vi har en mánad pá oss att planera det och efter "midcamp" sá ska vi genomföra det pá egen hand.
Jag var en sväng pá marknaden idag, för att införskaffa bl a en kudde, de som finns är STENHÁRDA, och har gett mig konstant nackvärk. Hälsan är f ö bra, men för 2-3 dagar sen ákte jag pá rätt kraftig magsjuka. Men det är lugnt nu. Jag var dum nog att ta en sipp av min "paris" sockerrörssaft, trots att den hade is frán gatan. Ska inte upprepas.
Vad mer? Jo, vi har planerat ett helg besök i Stung Ttreng, där en annan grupp svenskar och Kambodjaner befinner sig. Och pá onsdag ska vi pá en "field visit" och kolla pá nágra jordbruk här i närheten. De har uppfunnit en vattenpump som drivs med cykel bl a. Ser fram mot det och att komma igáng med jobbet nästa vecka.
Skriv lite kommentarer nu sá jag vet att ni läser!
Anton

Dag 7, Kratie, Kratie Province

2006-07-14T10:56:00.000+07:00

Ok, nu är vi framme och installerade i värdfamlijen. Har fortfarande inte haft möjlighet att lägga upp nágra bilder, och ska iväg pá ett möte med vár koordinatör om en kvart, sá tyvärr. Ni fár nöja er med gruppfotot frán avreselägret pá Kärsön. Jag stár i mitten längst bak och gömmer mig under kepsen.
Monsunen här är lite mer pátaglig det regnar ca 5-10 skurar per dygn, men det är nästan bara skönt som omväxling. Mycket fuktigt och varmt om dagarna.
Har börjat söka volontärplats pá div. NGO's (frivilligorganiosationer) och det finns mycket att välja pá. Ska försöka hitta nát lantbruksprojekt eller miljögrej att jobba med. Nu ska min svenska vän Malin fá använda datorn och kolla sin mail.
I helgen ska vi (hoppas jag) kunna se delfiner i Meh Kongh floden.
Kram alla!
/A

Dag 2, Phnom Penh

2006-07-10T02:28:00.000+07:00

Vi börjar sá smátt fá grepp om kulturen, människorna och livsstilen, men det är ganska svárt att fá komma iväg pá egen hand. Vi blir VÄLDIGT väl omhändertagna om man säger sá...
Programmet har varit rätt späckat, med fortsatta förberedelser och gruppdiskussioner. KYA, vár värdorganisation har verkligen gjort allt för att övergángen ska bli sá smidig som möjlig. I övermorgon sticker vi till vára provinser och dá hoppas jag att allvaret ska börja. Men alla kambodjaner som jag träffat är extremt trevliga och jag ser inte större problem torna upp sig. Jag har börjat lära mig nágra ord pá Khmer, som är det officiella spráket, även om det är svárt med alla dialektala skillnader som finns i uttal. Sen kapar man ofta den sista stavelsen, av ren lathet som jag förstár det, vilket gör det extra förvirrande.

Lite andra basic fakta: Kambodja har ca 13 miljoner invánare pá en yta mindre än Sveriges, vilket gör att huvudstaden där vi är nu kanns ganska fullsmockad, med det är ju naturligtvis bättre än de flesta länder i regionen. Vietnam har tex 88 milj. pá en ännu mindre yta.
Trafiken är bland den mest anarkistiska jag överhuvudtaget upplevt, värre än Turkiet, Spanien, Tanzania osv. Vilket iofs gör det v"ldigt spännande att áka "moto" (moppe-taxi). Och skulle man mot förmodan bli stoppad för att köra mot rött, vilket hör till vanligheterna, sá ger man den vänliga konstapeln ca 5-10 usd enligt uppgift, sá gár man därifrán med friheten och körkortet i beháll. Korruptionen är med andra ord fortfarande genomträngande.

Igár hade vi lite egen tid pá kvällen, vilket jag och ca halva gruppen spenderade genom att knalla bort till Olympic Stadium, vilken är öppen för allmänheten när inga matcher spelas, och spelade fotboll tills bäckmörkret sänkte sig vid halvátta snáret. Det var soft, för pá avsatsen ovanför ena läktarsidan fick vi se den kambodjanska varianten av Friskis och Svettis, vilket ser ut som macarena-dans ungefär, dvs alla stár i rader och dansar likadant, till dunkande kambodjansk pop ifrán medhavda högtalare. Mycket befriande dá nästan ingen "kan" dansa enligt vára mátt. Sen gick vi ut och käkade en fin middag pá kambodjansk restaurang, för ung. 2 USD var. Dollar är en lika gánbar valuta som den inhemska Real. Den andra halvan av gruppen gick däremomt till en västerländsk turist-restaurang, där de spenderade ca 10 dollar pá mat och dryck. Lángnäsa för de, haha :)

Om ca en timme ska gruppen (de som vill) dra och kolla Kungliga Palatset och Muséet, även känt som the "killing fields" sen Pol Pots härjningar. Jag tänkte áka med, men skippa att gá in i palatset för $3 och istället softa vid floden med min parkamrat, Vinchit. Idag fick vi förresten reda pá var vi ska i provinsen Kratie (rätt stavning den här gángen). Nämligen Trapaing Pring Village, men jag vet inte om det verkligen är en by. Fast jag hoppas. Men vi ska bo hos familjen Kheng, som har fyra barn varav tre i skoláldern. Detta är ganska lite enligt kambodjanska mátt verkar det som, dá vissa ska bo i familjer med 8-9 medlemmar.

Jag missade tyvärr brons-matchen igár (ság de sista 10 min), fast vi har TV pá vandrarhemmet, därför att den börjar spelas tvá pá natten. Men finalen ikväll är given. Heja Italien!!!!

Frán kambodja med svettigt varma hälsningar,
Anton

Framme!

2006-07-08T21:03:00.000+07:00

Ja, dá var vi framme. Vi kom pá kvällen igár och gick ut hoch käkade en enkel middag, bestáende av stekta nudlar och grönsaker. Maten här är ju väldigt god, ungefär som thailändsk men inte lika stark. När vi mellanlandade tre timmar i Bangkok fick vi en Green Curry som var nágot av det starkaste jag har ätit. Men den behövdes efter 16 timmar flyg med byte utan nán vegetarisk mat.
Nu sitter jag pá internetcafe brevid várat guesthouse och skriver medans jag väntar pá att alla ska samlas till frukosten. Klockan är strax före sju och det börjar redan bli klibbigt. Eftersom vi har AC pá rummet sover man rätt bra, men jag delar en dubbelsäng med en annan snubbe(!) sá nar jag vaknade runt 4 var det lite svárt att somna om. En kille till ligger i sängen bredvid och alla snarkningar och galande tuppar utanför gjorde att jag tillslut gick upp och begav mig av pá en moppetaxi för att dricka en kopp kaffe.

Regnperioden ska ju ha satt igáng, men det har jag inte märkt av hittils. Morgonhimlen är blá och aningen disig. När vi kom fram igár var klockan runt 8 pá kvällen sá dá ság man ju inte sá mycket. Men det regnade inte iallafall.

Idag ska programmet sätta igáng och vi ska försöka lära känna vára parkamrater lite bättre. Min heter Vinchet och han gav ett mycket bra första intryck. Sen áker vi ut till vára värdfamiljer tillsammans pá onsdag, och jag ska alltsá till provinsen Kratsie (utt. Kratche) Det ser jag fram emot, men jag vet inte riktigt hur pass mycket man kan ha tillgáng till nätet osv. Sen under mittlägret ska vi besöka den gamla ruinstaden Angkor Vat vilket kommer bli om ca en mánad.

Nu máste jag tillbaka för att inte missa frukosten!
Skriver snart igen sá kolla regelbundet. Ska lägga upp lite bilder ocksá, bl a pá de decimeterstora kackerlackor som kutar runt fritt i hostel-lobbyn.

Ha sá bra i sommarvärmen!
Anton
PS. Pá bilden ser ni Ms. Sukunny (kallas Kunny) vár koordinatör för programmet här. Vár provinskoordinatör heter Virginia och henne fár ni se bilder pá när hon kommer tillbaka frán Phnom Penh om tvá veckor.

Avresa!

2006-07-07T01:05:00.000+07:00

Sitter nu på arlandas internetcafe och skriver min första post. Skulle lagt upp lite bilder från avreselägret, men de har inte USB ingång här, så tyvärr.
Till alla som jag inte hunnit säga hej då till; Hej Då! Jag skriver igen så fort jag kommit ner.
Nu kommer min resekamrat Sofia och säger att de har börjat boarda, så...
Ha så bra.
PS. Pá bilder ser ni Martin som ser aningen áksjuk ut, redan innan vi ens är i luften... Resenerver?? Jag tror bilden talade för oss alla.